aspiration

och ibland inte

och jag kan absolut inte handskas med dessa känslor. de äter sig in i kroppen och jag kan inte andas, inte gå, inte se - jag behöver fysisk kontskt med någon, dras tillbaka till verkligheten.
som idag när jag gick ut ur affären och sa att jag inte kunde andas - det du gjorde var perfekt, du höll om mig, pussade mig på pannan, det gick över så fort då.
dagarna du och jag har tillsammans nu känns oftast så perfekta, vi har kommit varandra så nära - ja vet vart jag har dig. bara vara tillsammans - utan att ha tröttnat - är underbart, aldrig upplevt det här förut. äkta kärlek.

imorgon har jag nationella matte.. det säger ju sig självt hur det kommer gå - åt helvette! och jag vill inte skriva det, och sedan ska klassen simma, men inte jag. jag vill inte, kan inte, får inte.

fredag kommer nog bli bra, risk för kyla, annars bra.

det ska bli underbart att sova i en icke-tom säng igen. jag står inte ut med allt place, och vad är en natt utan någon som slår ihop käkarna och sparkar på en för att de rycker i benen påhonom? ingenting.